La Serdito

Den spanska grisen är ute ur säcken - en ständigt påminnande demon har lämnat mitt huvud och får nu börja hemsöka nästa stackars klättrare som vågar sig upp på leden. Bland granbarr, spindelväv och oförklarligt borttappade grepp så hittar man honom, svärandes över den lilla mängd besök han får. En oborstad pärla i skymundan på en annars så uppseendeväckande och magnifik klippa. Såhär i efterhand så tycker jag lite synd om grisen.

Skämt åsido, det hela började för kanske två år sedan. Som jag minns det så hade jag inte riktigt psyket för att ge mig på Akapella till 100 %, så vad bättre än att ge sig på en annan 7b+ som ingen någonsin klättrar, och därmed inte kan kritisera/kommentera/håna? Plus att man får klättra i sin ensamhet med granen som skydd. Jag trodde det skulle var över snabbt, att det skulle ge mig den där lilla extra pushen jag behövde för att sedan klara Akapella, en av klippans stoltheter.

Akapella bekämpades på tredje presset samma sommar. La Serdito tog två år, cirka tre liter tårar, fem kvadratmeter hud och ett så ansträngt psyke att jag på allvar inte trodde mig kunna klara av den. Det är, på många sätt och vis, den svåraste leden jag klättrat.

Jag var FULLKOMLIGT ÖVERTYGAD om att cruxet var minst en 7A-boulder. Jag var övertygad om att den lämnades orörd på grund av svårigheten snarare än otillgängligheten. Jag tvivlade ett tag på att någon faktiskt hade gjort en förstabestigning.

För att göra en lång historia lite kortare - jag klarade idag av att klättra La Serdito. Det finns för tillfället tre klättrare utöver mig själv som känner till betan, varav en som sett mig göra den. Det tog mig många timmar att luska ut den. Många försök, många varianter, många funderingar.

Jag lämnar det hela osagt. Jag för inte betan vidare, för då skulle jag beröva dig glädjen att finna den själv. Om du, eller någon annan för den delen, vågar sig på att klättra La Serdito.

Jag väntar. Jag och min nya vän, den spanska grisen, vi väntar...